Italian Byzantine Style Painter, ca.1290-1348 Ambrogio Lorenzetti (or Ambruogio Laurati; c. 1290 ?C June 9, 1348) was an Italian painter of the Sienese school. He was active between approximately from 1317 to 1348. His elder brother was the painter Pietro Lorenzetti. His work shows the influence of Simone Martini, although more naturalistic. The earliest dated work of the Sienese painter is a Madonna and Child (1319, Museo Diocesano, San Casciano). His presence was documented in Florentine up until 1321. He would return there after spending a number of years in Siena. The frescoes on the walls of the Hall of the Nine (Sala dei Nove) or Hall of the Peace (Sala della Pace) in the Palazzo Pubblico of Siena are one of the masterworks of early renaissance secular painting. The "nine" was the oligarchal assembly of guild and monetary interests that governed the republic. Three walls are painted with frescoes consisting of a large assembly of allegorical figures of virtues in the Allegory of Good Government . In the other two facing panels, Ambrogio weaves panoramic visions of Effects of Good Government on Town and Country, and Allegory of Bad Government and its Effects on Town and Country (also called "Ill-governed Town and Country"). The better preserved "well-governed town and country" is an unrivaled pictorial encyclopedia of incidents in a peaceful medieval "borgo" and countryside. The first evidence of the existence of the hourglass can be found in one of his paintings. Like his brother, he is believed to have died of bubonic plague 1348. Giorgio Vasari includes a biography of Lorenzetti in his Lives.  Related Paintings of Ambrogio Lorenzetti :. | Madonna and Child Enthroned,with Angels and Saints (mk08) | Madonna with Angels and Saint | the charity of Nicholas of Bari (mk05) | Madonna and Child with Mary Magdalene and St Dorothea | Madonna |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
dante alighieri
Born: 1265 Birthplace: Florence, Italy Died: September 1321 (Malaria) Best Known As: The author of The Divine Comedy
ZUCCARO Federico
Italian Mannerist Painter, ca.1542-1609 ..Painter, draughtsman and writer, brother of (1) Taddeo Zuccaro. Having been invited to Rome by his brother, between 1555 and 1563 he worked with Taddeo on various projects including the Villa Farnese at Caprarola and the Pucci Chapel in Trinit? dei Monti, Rome. Many of Federico's drawings for both commissions show Taddeo's influence. According to Vasari, Taddeo supervised his brother's early work, which created friction between them. In 1558, for example, when they collaborated on painting the fa?ade of the house of Tizio da Spoleto with scenes from the Life of St Eustace, Taddeo retouched some of his brother's paintings, so offending Federico. Already at 18 Federico was commissioned to paint many works at the Vatican: the Transfiguration, the Marriage at Cana and other scenes from the Life of Christ for the decorations (part destr.) of the Casino of Pius IV;